Blogg B: Etikens gråzoner

Polisen säger sig inte se något samband mellan mordet på den homosexuella mannen och att de misstänktas religiösa tillhörighet. Ändå publicerar flera mediaaktörer uppgifter som rör just deras religösa åsikter. Vissa går så långt att det inte är svårt att ta reda på vem de misstänkta är och därmed är namnpublicering på misstänkta, ej dömda, ett faktum. Polisen jobbar inte mot en tight deadline på samma sätt som nyhetsredaktioner och om det förekommer ideologiska motiv till ett brott är det viktigt för polisen att kartlägga. Det är därför ett rimligt antagande att polisen gjort ett mer grundligt arbete än till exempel Aftonbladet när det handlar om att kartlägga orskarna till mordet. Polisen åsikt i frågan är därför sannolikt den som ligger närmast sanningen och i så fall den man borde utgå ifrån då man fattar redaktionella beslut. Det har Sydsvenskan gjort som enligt Medierna inte berörde de unga männens religion när de publicerade nyheten. I Medierna intervjuas Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet om varför de trots allt skrev om religion och han säger att det det finns en risk att folk får ett intryck av att etnisk bakgrund och religiösa förtecken hänger ihop med brott om man inte skriver om etnicitet och religion i samband med just brott. Vad han har för logisk täckning för uttalandet framgår inte. Han menar också att eftersom religösa samfund har ett spänt förhållande till homosexuella ska man inte förtiga misstänktas religiösa tillhörighet i samband med brott.

Det första uttalandet vet jag inte riktigt hur man ska bemöta. Att det vore bättre att skriva om vilken etnicitet en misstänkt gärningsman har eller i vilken kyrka han eller hon går för att på det sättet minska folks intryck av att det spelar någon roll är logik i stil med 1984:s påstående "Krig är fred". Bara för att någon säger något är det inte sant, men uttalandet kommer i ett sammanghang där man lätt förbiser vad som verkligen sägs.

Sedan menar har att eftersom religiösa samfund har problem med homosexualitet är det i det här specifika fallet relevant att beskriva de misstänkta gärningsmännens religiösa tillhörighet. Kollektivets åsikter och idéer är alltså något som får styra vad man publicerar i enskila fall. Polisen har undersökt saken, ingen missanke om religiösa motiv föreligger, men eftersom kyrkan i stort inte gillar homosexualitet förknippar man personers religion med deras eventuella handlingar ändå och denna kollektivisering tycker Jan Helin är motiverad.

Slutligen är personerna inte dömda och ska således betraktas som oskyldiga. Nyheten är därför utredningen och brottet, vad som framkommer i förundersökningen och vilka som drabbats. Allt som skrivs om gärningsmännen blir spekulationer. Men spekulationer säljer vilket förutom Aftonbladet också bloggvärlden insett. I inslaget diskuterar man om "gammelmedia" tappar läsare till bloggarna. Bloggare har ingen ansvarig utgivara och inget publicistiskt uppdrag. Att folk går till dem för att läsa saker som inte står i vanliga tidningar kan man se som ett problem om man främst vill ha läsare och först efter det bekymrar sig om vad läsarna får. Har man istället en ambition om att tillhandahålla det som är av "vikt och betydelse för medborgarna", anledningen till att media ska ha stor frihet under gällande lagar enligt "Spelregler för Press, TV och Radio" borde läsarflykt till bloggvärlden inte vara ett bekymmer. Istället borde alla seriösa företrädare för media säga att vi fortsätter att leverera tillförlitlig information av vikt och betydelse och vill man ha något annat får man gå någon annanstans. Man kan inte hindra människor från att läsa om saker som är roligare än verkligheten, men man kan tydligt markera var man själv står i frågan. Jan Helin gör inte detta utan säger istället att man på en tidning måste publicera en nyhet när den kommer och inte vänta och se om den är sann. Så talar en sann underhållare, men en chefredaktör borde kanske ha andra ambitioner. Att inte ta sitt uppdrag på större allvar tycker jag ligger klart utanför en etisk gråzon.